Trojanerna har stolta tävlingstrationer i USA, då Erik Lennvald för några år sedan krossade allt motstånd i en klubbtävling (jag tror det blev 7-0) i Kalifornien. Familjen Grahn var i veckan på semester i New York och beslutade då att Vidar skulle ges möjligheten att fortsätta Eriks fina svit.
Jag anmälde honom till en torsdagstävling (4*25+5) på anrika Marshallklubben, som tveklöst hör till världens mest kända schackklubbar. Vi anlände i god tid före rondstart och gavs vi lite tid att utforska klubben, som var betydligt mindre än jag hade trott. Klubben huserade i tre rum + kontor över två våningar. Golvytan var kanske hälften av Schacksalongerna och fik saknades helt. Rummen andades dock atmosfär och väggarna hade sett många legendarer spela. Det var på Marshall-klubben Bobby Fischer spelade sitt berömda ”Game of the century”, det var där Capablanca spelade sin sista uppvisningssimultan. På väggarna hängde porträtt av fler legender än vad som kunde överblickas.
Även inventarierna andades historia. I huvudrummet, där tävlingen ägde rum, var ett av bordet det bord som användes av Karjakin / Carlsen i senaste världsmästerskapsmatchen. Vidar lottades tyvärr på bordet bredvid i öppningspartiet och efter en stapplande presentation på engelska var spelet igång.
Medan jag väntade tittade jag på några av de schacklektioner som pågick samtidigt. På ett bräde demonstrerade en äldre gentleman diverse fällor från Evansgambiten till en ung börsmäklare som blivit tillsagt av sin arbetsgivare att lära sig schack eftersom det ”förbättrade koncentrationsförmågan.” Jag tyckte lite synd om eleven då lektionstempot i mitt tycke var för högt, men historierna var intressanta så jag stannade och lyssnade. När lektionen var slut kom jag och läraren, en man i 75-årsåldern i samspråk. Det visade sig att han var ungefär jämnårig med Fischer och hade spelat 100-tals blixtpartier på klubben mot legendaren. När jag frågade om resultatet log han och frågade ”Hur tror du?” Men tydligen hade han sparat hemma de få partier han trots allt vunnit.
Efter en stunds samspråk frågade han mig om jag sett filmen ”Searching for Bobby Fischer”, en klassisk 80-talsfilm som jag faktiskt har sett. Jag replikerade ”Maybe I can win a pawn”, ett citat från filmen som visar en spelare som offrat hela sin karriär på att spela schack för småpengar och, kanske, vinna en bonde då och då. Den ändre gentlemannen tittade då på mig och utbrast ”Du känner ju igen mig, varför sa du ingenting?” Det visade sig att han hade varit statist i filmen och gestaltade sig själv. Repliken jag citerade var hans replik. Mannen heter Asa Hoffmann, hade en peak rating på 2471 på 70-tlet och är en legend på schackscenen i New York. Det var riktigt roligt att få träffa honom.
Så hur gick det då för Vidar? Han nådde inte riktigt upp till Eriks fina 7-0, men lyckades ändå spela 2-2, vilket placerade honom i mitten av startfältet. Motståndarna hade en snittranking på 1750, så med tanke på den sena timmen (klart vid midnatt) så var det ett helt ok resultat.
Vi kan verkligen rekommendera hugade New York resenärer att besöka Marshall-klubben. En historisk klubb, fylld av orginal och vänliga schackspelare. Det är tävlingar där i stort sett varje kväll och stämningen är alltid hjärtlig.
Text: Johan Grahn
En kommentar till Vidar tävlade i New York